— 215 —
skedde helt otvunget och endast i den afsigt att ingifva henne mod, förhoppning och styrka att underhålla detsamma hos sina föräldrar: man begrep att han gjorde allt, för att gifva sig ett visst lugn, så väl i sin röst som i sina manér; det tycktes vara hans ändamål att bespara Henriette hvarje sinnesrörelse. En enda gång, då hon var tröstlös öfver den sista promenaden på bryggan och bittert ångrade att hon icke lagt sig deremot, erinrande sig att Lovisa ovillkorligen ville det, ångrade han sig och utropade häftigt.
”Tala icke derom, säg ingen ting; förebrå icke eder syster något, det är jag, endast jag som är skulden dertill! Jag berömde ofta hos henne denna bestämda karakter, denna ståndaktighet, för hvilken hon nu är ett offer. Jag förutsåg faran och undanröjde den icke så som jag bordt. Så liflig, så beslutsam! O Gud! hvilka mördande förebråelser! bästa, älskvärda Lovisa!” Alice såg, att han i detta ögonblick sjelf tviflade, att hans förra tänkesätt var det rätta i afseende på fördelarne af en bestämd karakter, att han ändtligen fann huru den, liksom alla själens egenskaper, borde hafva sina gränsor och att en böjlig karakter, som någon gång låter öfvertala sig, bidrager mera till sällheten än den som fortfar i att vara envis.
De reste fort, och vägen förekom dem knappt hälften så lång som föregående dagen, emedan de fruktade för framkomsten; emellertid var det helt och hållet natt när de nalkades Upercross. I vagnen rådde en stunds djup tystnad; Henriette lutade sig emot vagnsdörren och med schawlen dragen
