— 216 —
öfver ansigtet, såg det ut som hon såf; hvarken Alice eller kapten sade ett ord, då i det de körde uppföre sista backen, han närmade sig till henne och hviskade:
”Jag har tänkt på bästa sättet att kunna bereda herre och fru Musgrove på att bära deras olycka; Henriette får ej strax visa sig; hon kan icke undertrycka sin smärta; ni skall sitta qvar i vagnen med henne, och jag skall sjelf säga dem huru mycket Henriette bör skonas: de göra då för hennes skuld hvad de icke göra för sig sjelfva, och ålägga sig att återhålla sin sorg, för att icke öka Henriettes. Gillar ni detta, miss Elliot?” Hon gillade det; han syntes tillfredsställd, och sade ingen ting vidare; men detta vädjande till hennes pröfning, denna aktning för hennes omdöme, gjorde henne ett stort nöje; deruti såg hon en återstod af vänskap och förtroende. Då man förlorat allt, är det ganska litet som förnöjer en.
Allt gick som Wentworth hade förutsett det: han berättade händelsen med så mycken förmildring som var möjlig; Alice använde allt sitt deltagande för att trösta och lugna dem; då det hade lyckats för henne, och kapten Wentworth såg föräldrarne så lugna som de möjligtvis kunde vara, och deras dotter som på allt sätt bjöd till att trösta dem, gaf han tillkänna sin afsigt att återvända till Lyme med samma skjuts, och så snart hästarne hade hvilat sig litet, reste han.
Slut på Första Delen.
