hemma hos er; ni skall se allt på sitt ställe, och det skall fägna er.”
Alice var förtjust af denne förträfflige mannens hjertliga godhet och okonstlade väsende; hon vägrade hans anbud för ögonblicket, men betygade honom sin erkänsla derföre.
”Will ni det icke? sade han; gör som er behagar: när ni önskar promenera, så behöfver ni endast taga er parasoll, gå och komma utan att säga ett ord. Ni skall få se att vi gjordt ganska få förändringar; och som det är Sophie som haft bestyret med dem, så försäkrar jag er att de äro ganska goda och nyttiga: ni kan berätta sir Walter att Herr Stepherd har gillat dem allessmmans. I min kammare har jag åtnöjt mig med att taga bort alla de der speglarne: jag förstår icke hvad sir Walter kunde göra med en sådan mängd; man har nog af en för att se det man dagligen åldras; jag har också sagt fru Croft: ”Sophie, låtom oss taga bort och gömma de der pjeserna, som i hvart ögonblick erinra oss att vi icke mera äro unga. Hon ville att en skulle lemnas qvar på spisen, jag samtyckte dertill, men jag går sällan dit.” Detta ärliga tal roade Alice, ehuru skämtet öfver hennes fars vurm, gjorde henne litet förlägen; hon afbröt samtalet, och amiralen, som
