var tätt klok som stötte sitt hufvud i Lyme. Allt detta omtalade Maria med mycken glädje för sin syster och lady Russel, och kapten Wentworths namn blef många gånger upprepadt. För att undvika vidlöftighet i detta ämne, som hon hade älskade och fruktade, talade Alice om den intressanta kapten Bentick, och frågade efter honom; Maria höjde på axlarna, och hennes ansigte mulnade. ”Kapten mår rätt väl, sade hon, men är ganska narraktig med sina infall; ibland vet man icke hvad han vill; vi hafve bjudit honom att följa oss och tillbringa några dagar i Hyddan; han hade derigenom skaffat oss ett medel emot ledsnaden, det var åtminstone någon att tala med; Carl ville taga honom med sig på jagt, han antog det och syntes nöjd; jag trodde att allt var uppgjordt, då han helt hastigt, aftonen förrän vi skulle resa, ursäktade sig ganska oskickligt och ville vara qvar i Lyme. ”Jag jagar aldrig, sade han, och jag skulle genera Carl. Har ni nånsin hört något så löjligt? Liksom jag också jagade! Vi hade låtit Carl springa i skogen, och kapten skulle hålla mig sällskap; jag tror icke, att det hade gjort honom så olycklig? Men nej, han ville bli qvar, och han gjorde rätt deri; jag vet ingen ting så ledsamt som en mjeltsjuk karls sällskap, hvars hjerta är krossadt af kärlek och sorg.” Carl började skratta.
