Sida:Familjen Elliot.djvu/255

— 33 —

hon suckade då hon tänkte på att hon måste dela dem, och kunde icke begripa, att hennes far ej mer erfor ombytet af sin belägenhet, och icke saknade hvarken sina rättigheter eller sin värdighet såsom egendomsherre till ett uråldrigt slott, der han gjorde les honneurs med denna ädla gästfrihet, som utmärker de engelska egendomsherrarne. Huru kunde det till den grad smickra hans fåfänga, att i ett hus, som han hyrde, samla omkring sig invånarne i en småstad? Alice kunde icke hindra sig ifrån att småle åt Elisabeths högmodiga och majestätiska utseende, då hon slog upp dubbeldörrarne till sina sköna rum, och med stolthet promenerade ur den ena salongen i den andra. ”Store Gud! sade hon för sig sjelf, är det värdinnan på Kellinch-Hall, som är så stolt öfver att promenera emellan två väggar, hvars afstånd från hvarandra utgör högst trettio fot, och som ändå icke tillhöra henne?” Men snart fick hon veta att det var icke det ensamt som gjorde Elisabeth lycklig: emellan dessa väggar och i dessa vackra soffor hade hon ofta sin kusin Elliot. Alice fick höra mycket rörande denne slägtinge: man kunde icke nog upprepa huru skön, huru elegant han var; hans kläder, hans hästar, hans anseende, svarade fullkomligt emot det namn han bar: man hade icke allenast förlåtit honom, han var äfven högst väl upptagen. Han