Sida:Familjen Elliot.djvu/271

— 49 —

densamme Elliot, som jag icke hade någon lust att lära känna! Hon gaf honom en stor upprättelse, och erkände att hon aldrig sett en angenämare och aktningsvärdare karl, och att om hon ännu var i den ålder, då man älskar, skulle hennes hjerta vara i stor fara. Han förenade allt, ett ljust förstånd, redbara tänkesätt, verldskännedom, fullkomlig artighet, och ett varmt, känslofullt hjerta. Han hade en stark hederskänsla för sin familj utan högmod och fördomar. Han lefde på ett sätt, som anstod en rik man, utan att derföre visa för mycken yppighet, utan att hafva den förstörande smak, som bortsmälter den största förmögenhet. Han dömde sjelf i redbara saker utan att låta leda sig af andras tänkesätt; likväl gaf han efter i allt sådant, som angick yttre anständighet och det vanliga bruket. Han var ståndaktig utan att vara envis, eftertänksam utan pedanteri, blygsam och uppriktig utan svaghet och oförsiktighet; var hvarken egennyttig eller egoist; kände värdet af det älskvärda, och, framför allt, det husliga förhållandet; liflig och munter, utan denna falska enthusiasm, denna häftiga skakning, oförenlig med en behaglig stilla lefnad. Hon var öfvertygad att han ej hade varit lycklig i sitt äktenskap. Öfverste Wallis gaf en vink derom, och lady Russel gissade det; men han hade ej varit nog olycklig, för att

Familj. Elliot. II Del.3.