blick som vid samma tillfälle fästades på henne. Deras tankar i åtskilliga ämnen, voro icke alltid öfverensstämmande: han värderade mycket mera börd och rang än hon; han hade mera än hon trodde, af det Elliotska högmodet. Det var icke af artighet endast, som han delade sir Walters och Elisabeths omsorger, angående ett ämne, som Alice ansåg ovärdigt att sysselsätta honom. Morgonbladen underrättade om enke-grefvinnan Dalrympels, och hennes dotters den hedervärda miss Carterets ankomst till Bath; denna underrättelse väckte några dagar mycken oro hos innebyggarne i Camben-Place, Alice undantagen, som ej tyckte att det lönte mödan: Anledningen till denna oro härrörde derifrån, att Dalrympels var kusin med Elliots, att emellan dem rådde en fullkomlig kallsinnighet, och att de voro mycket bekymrade huru de skulle kunna försona sig med dem, hvartill sir Walter och hans äldsta dotter hade den högsta lust.
Alice hade aldrig sett sin far och sin syster i sällskap med den förnämare adeln, och fann sig alldeles slagen; enligt deras lefnadssätt väntade hon att de skulle uppföra sig med mera värdighet; hon nödgades önska (hvad hon aldrig kunnat förmoda) att de hade något mer personligt högmod; och deremot något mindre i afseende på denna förbindelse. Hon hörde aldrig annat än dessa uttryck: Vår kusin lady Dalrympel, vår unga slägtinge miss Carteret &c.
