hvarannan en person, helt olik den, de skulle hafva föreställt sig. Den lilla, bedröfvade, tystlåtna Alice var blifven ett vackert och artigt fruntimmer; hon hade ej mera vid tjugusju år densamma liflighet som vid sexton, men i ersättning derföre, behag, älskvärdhet, ledighet, ett regelbundet uttrycksfullt utseende; då dessa tolf åren hade förvandlat den förtjusande miss Hamilton, som var anmärkningsvärd för sin vackra växt, sin vighet, sitt friska utseende, till en fattig, ofärdig enka, ensam, emottagande som en ynnest ett besök af den, hon fordom beskyddade. Men allt hvad som kunde förefalla smärtsamt då de träffades, försvann snart, och nu återstod endast behaget af deras förbindelse, miss Elliots tacksamhet för den godhet miss Hamilton hade visat henne, och fru Smiths för Alices besök. Denna återfann snart hos sin vän allt, som vunnit hennes tillgifvenhet, ett godt vett och förstånd utan pedanteri, detta naturliga behag i begreppet och i uppförande, som hade tjent henne till modell, och, än mer, en älskvärd glädtighet, ett lugn som hon visst icke väntade sig. Hvarken stora verldens förströelser, i hvilken hon lefvat med sin man, eller hennes försakelser och nu varande enslighet, hvarken sjukdomen eller sorgen, tycktes ha tillslutit hennes hjerta eller nedslagit hennes själ.
