var blott undergifvenhet och mod. Undergifvenheten kan gifva tålamod, själsstyrkan kan öfvervinna det onda, men här var det något mer: undergivenheten kostade henne ej det ringaste bemödande. Fru Smith hade detta goda förstånd, som finner sig i alla omständigheter och vet draga fördel af dem; denna benägenhet att se allt ifrån den goda sidan, denna förmåga att förändra det onda till godt, och att uppfinna sysselsättningar, som kommo henne att glömma sina plågor; denna naturliga glädtighet som står i sammanhang med karakteren, och aldrig helt och hållet rubbas, och som är en dyrbar himlens gåfva. Alice ansåg sin vän som ett mönster af den gudomliga barmhertigheten, sålunda motvägande de hårda pröfningar, som hon hade att utstå.
”Jag finner mig nu lycklig, bästa Alice, i jemförelse med hvad jag har utstått, sade hon; det har gifvits ögonblick, då mitt mod varit nära att svigta; jag kan knappt omtala mitt elände, när jag betänker mitt tillstånd, då jag kom till Bath. Jag skulle verkligen hafva uppväckt edert medlidande! Utom min ofärdighet, så blef jag förkyld under resan; en stark feber, åtföljd af en beständig hosta, lade mig till sängs så snart jag var flyttad i min boning. Jag led förskräckligt midt ibland fremmande utan någon
