Sida:Familjen Elliot.djvu/299

— 77 —

godt, icke var beräknadt på att underlätta någon lycklig framgång för ögonblicket? Hon var åtminstone tvifvelaktig i detta afseende, och han hade visserligen icke alltid varit hvad han syntes vara. Någon gång nämde han händelsevis sina ungdomsvänner, hvilka Alice hade hört omtalas som ynglingar af ett ganska lättsinnigt uppförande. Hans äktenskap hade ej varit lyckligt, enligt Öfverste Wallis utsago; men var det hans eller hans hustrus fel? Huru härmed än förhöll sig, tyckte hon icke att han talade om henne med den känsla, som han tycktes vilja hafva för andra föremål. Han hade gift sig med henne af böjelse, hon hade älskat honom med passion; hon var skön, älskvärd; hon hade dödt i blomman af sin ålder; och, om man äfven förmodar, att hon haft orätt, borde likväl en sådan händelse lemna djupare spår efter sig i ett verkligen känslofullt hjerta. Hvarken af hans tal eller hans sätt att vara, kunde man anse honom för en gudlös menniska; men att han tänkte ganska likgiltigt i detta afseende, det trodde hon sig kunna bedöma. Han gick sällan i kyrkan, valde söndagarna till sina resor, hade icke läst ett enda af de förträffliga arbeten, som utkommit i detta vigtiga ämne: talade man derom, bibehöll han en vördnadsfull tystnad; men hon hade någon gång märkt ett visst föraktligt smålöje, som ej behagade henne. Herr Elliot var