derom. En bjudning för morgondagen till lady Dalrympel var väl vigtigare.
Alice var på aftonen sysselsatt att servera thé, då betjenten lemnade henne ett tjockt bref, på hvars utanskrift hon igenkände Marias hand och, till sin stora förvåning, några rader med komplimanger från amiral och fru Croft, som för några timmar sedan hade anländt till Bath. Crofts i Bath, just då deras bror skulle gifta sig! Är det någon sjukdom, som fört dem dit? Har man åt Lovisa ordinerat bad, för att fullborda återställandet af hennes helsa? Den arma Alices hierta slog våldsamt och bevisade henne, att det ännu ej undergått någon förändring. Marias bref skulle förmodligen underrätta henne derom: af dess ovanliga tjocklek föreställde hon sig, att hon omständligen skulle berätta utgången af sin svägerskas giftermål. Hon hade ingen lust att läsa det i sin slägts närvaro; och, då hon lagt det i sin förklädesficka, fortfor hon att servera thé.
”Croft här! utropade sir Walter, det är alltför besynnerligt; ägaren — och arrendatorn! af Kellinch-Hall på ett och samma ställe! Hvad hafva de skickat dig, miss Alice?”
”Ett bref från Upercross, min far; det är ifrån Maria!”
