begge små gossar: sedan hade Alice frihet att draga sig undan.
Allena i sin kammare, läste och återläste hon sin systers bref. Ända hittills hade hon trott sig drömma; men ingenting var verkligare: Hon uppehöll sig länge vid dessa ställen af hennes berättelse: ”Tror du ej, att kapten Wentworth skall finna sig mycket bedragen? Hvarföre också resa bort? Hon gjorde sig ock den frågan, hvarföre: kanske har han lemnat fältet; han såg, att Lovisa ej mer älskade honom, eller ock gjorde han den upptäckten, att hon ej hade älskat honom. Hon kunde ej fördraga tanken på bedrägeri eller lättsinnighet, eller något slags dåligt förhållande mellan honom och hennes vän; antingen han hade skäl att beklaga sig öfver henne, eller hon öfver honom, var för henne en förtviflande tanke. Kapten Bentick och Lovisa Musgrove hade hon ansett så olika hvarandra, af så stridiga karakterer, uppförande och känslor, att det aldrig kunnat falla henne in, att de skulle närma sig hvarandra: den be- bekymmerslösa, lustiga, yra Lovisa Musgrove, alltid pratande, skrattande, hoppande; och den bedröfvade, känslofulla Bentick, alltid saknande, begrundande eller läsande. Hvilken sympathi hade nog mäktigt omfattat dem och förmått dem att så hastigt glömma, den ena sin intagande Fredrik? och den
