att hon hade några små upphandlingar att göra, och bad sin vän tillåta sig stiga ur, och återvända till Camben-Place; under det hon gick öfver Milsom-Street hade hon det nöjet att träffa amiralen; han var emot vanan också allena; han hade stadnat vid en gravyr-handlares bod, med händerna på ryggen; han tycktes alfvarsamt betrakta en gravyr, som föreställde ett sjöstycke; han märkte icke hvad som tilldrog sig utom honom; Alice blef nödsakad att sakta röra vid honom och att tilltala honom; men, så snart han kände igen henne, helsade han henne med sin vanliga glädtighet och sitt goda lynne.
”Ack! det är ni, miss Elliot! Jag tackar er tusendefallt för det ni kom till mig; det är att behandla mig som en vän, och ni gör rätt deruti. Jag var intagen af detta kopparstycke; jag går aldrig förbi denna bod, utan att stadna; jag träffar alltid något fartyg: det der som ni såg, är mycket illa bygdt; jag skulle ej våga att stiga uti det för tiotusende guineer, och se likväl tvenne karlar der på däcket, som se ganska lugna ut; ack! det arma folket; vid första vindkast, äro de i hafsbotten. Nå väl! bästa miss Elliot; huru mår ni? bra, som mig tyckes. Hvart går ni då så här alldeles allena? Kan jag följa er, kan jag vara er till någon tjenst?
