Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 111 —

endast åtföljd af lady Dalrympels betjent. Kapten Wentworth lät dem gå och närmade sig till Alice, som han trodde höra till sällskapet samt erbjöd henne sin arm för att ledsaga henne.

”Jag är er mycket förbunden, sade hon; jag följer ej med min syster; vagnen kunde ej rymma oss alla tre, jag har lemnat min plats och går hellre.”

”Men det regnar.”

”Å! ganska litet. Dessutom skall jag vänta. . .”

Efter ett ögonblicks paus, sade han, skrattande: ”Ehuru jag ej varit i Bath längre, än sedan i går, har jag redan antagit landets sed. (Han visade Alice en paraply.) Jag ber er begagna den, om ni beslutat gå; det skulle likväl vara försigtigare att tillåta mig skaffa er vagn.”

Hon tackade honom åter, men undanbad sig hans förbindliga anbud och upprepade, att det regnade obetydligt. ”Om en stund måtte det väl afstadna, tillade hon, och jag måste vänta på herr Elliot, som följt oss och snart skall komma tillbaka.” Ack! huru mycket heldre hade hon icke föredragit Wentworths arm och paraply! Men Alice iakttog alltid