bild: endast ni, miss Elliot, hade bibehållit något lugn och förstånd. Det hade varit mig omöjlig att vistas på något annat ställe än i Lyme till dess Lovisa åter blef frisk; jag var upphofvet till denna sorgliga händelse, och så länge jag fruktade för hennes lif, kunde jag väl vara i frid med mig sjelf? Lovisa hade ej varit så obetänksam, så envis, om jag ej hade varit så svag; kanske också, att jag med mer skicklighet och försigtighet kunnat hindra händelsen . . . . Hon förbättrades slutligen, och jag kunde ännu njuta af lifvet. Omgifningarne vid Lyme äro ganska vackra, jag promenerade mycket. Ju mera jag såg detta land, dess mera beundrade jag det. Naturen utvecklar der på en gång sin högsta fullkomlighet och sitt mesta behag.”
Jag ville gerna återvända till Lyme, sade Alice.
”Verkligen? sade Wentvorth med liflighet; jag tänkte, tvertom, att ni hade fattat afsky för detta ställe. Den grufliga tilldragelse ni der var ett vittne till, besväret, sorgen, de mödor det kostade er . . . Det tycktes mig, miss Elliot, att det sista intryck ni fick erfara i Lyme borde hindra er ifrån den tanken att vilja återse det.” De ögonblick, som föregingo min afresa, voro visserligen förskräckliga, sade Alice, men när plågan är förbi, blir minnet af densamma ofta ett nöje. Man älskar stundom ännu ett
