— 29 —
utan att det lyckats henne. Hvad skall väl Alice göra i London? blef det vanliga svaret; och om lady Russel blef enträgnare, försökte att bevisa orättvisan och egensinnigheten af ett så sällsamt förhållande, antog Elisabeth ett utseende af myndighet och värdighet, sade med en kärf röst att det intet kunde låta sig göra, och då var allt sagt. Vid andra tillfällen hade lady Russel velat tjena henne med sin urskiljning, sin erfarenhet, men hon hade alltid rönt ett bestämdt motstånd. Elisabeth ville intet göra annat än det som föll henne in, och bevisade det tydligen derigenom, att hon på det mest afgörande sätt afslog hvad som fordrades i afseende på mistriss Clay, förklarande att hon behagade henne, att hon anstod henne, och att ingen var berättigad att lägga hinder i vägen för hennes vilja. Lady Russel hade således fördubblad anledning till sorg, först genom Elisabeths envisa motstånd, och sedan att se henne stöta ifrån sig den älskvärdaste och mest förtjenstfulla syster, för att öfverlemna sig åt en person, som hon på sin höjd bordt anse som en blott bekant och ett föremål för en kall höflighet, såsom dotter till Herr Shepherd, den hennes far behöfde för sina affärer; ty utom denna omständighet, hade den stolta Elisabeth, Walter Elliots äldsta dotter, och mistriss Penelope Clay, en
