än jag kom till Bath. Denna målning, Alice, har jag fått af en person, som var ganska förtrolig med er, som mycket älskade er, innan händelser, om hvilka jag skall påminna er, skilde den ifrån eder. Man gjorde er all den rättvisa som ni förtjenar. Sannerligen, om det någonsin funnits, sade man mig, en i alla afseenden älskvärdare varelse; långt ifrån att vara fåfäng öfver sitt utseende, sina talanger, sin börd, skulle man kunna säga att hon är okunnig om alla dessa förmåner; och den fullkomligaste karakter, den ljufvaste och verksammaste känslofullhet är förenad med hennes behag, för att göra Alice Elliot till en tillbedjansvärd varelse. Se der hvad jag hört, och som jag intryckte i mitt hjerta: skall ni ännu säga att jag icke känner er?”
Han hade talat så ifrigt, att Alice icke kunnat svara honom, ej eller afbryta ett loftal, som både väckte hennes bestörtning och hennes nyfikenhet. Hvilken kunde det vara som sett henne från en så gynnande sida? Allt hvad hon hörde, förekom henne så öfverdrifvet, att det förutsatte en utomordentlig fördom hos den, som hade sammansatt ett så smickrande porträtt. Det kunde icke vara lady Russel, som ej kände Herr Elliot förr än han kom till Bath; tillhörer icke denna pensel snarare kärleken än vänskapen? Tanken på Wentworth framställde sig; men han kände herr Elliot lika så litet som lady Russel. Herr
