nej, svarade han mycket alfvarsamt; den har ej svarat emot min väntan; jag hoppades något bättre, mycket bättre, och jag längtar med otålighet att den skall upphöra.”
Alice blef bestört; hon hade varit ganska nöjd med den Italienska sångaren; hon försvarade honom temligen ifrigt, citerade de stycken som mest behagat henne, och talade som älskare af god musik. Med ett underligt leende, sade han lifligt: ”Verkligen, ni har hört på musiken med en uppmärksamhet, som förvånar mig; jag trodde att ni icke hört en enda ton.” — Och hvarföre tänker ni så? svarade hon med förundran. Jag tycker om musik, och då jag kommer till en concert är det för att höra.
Wentworth skulle just svara, då en hand, från bänken bakom henne, lätt rörande vid hennes axel, nödgade henne att vända sig om; det var herr Elliot; han bad henne förlåta honom, och vara så god och uttyda de Italienska orden, som de skulle sjunga: miss Carteret önskade att få ett begrepp om det som sjöngs, och bad henne vänskapligt derom; kunde hon neka? Man lemnade henne den lilla boken; miss Carteret närmade sig för att höra; Alice var bekymrad, aldrig hade ett offer åt artigheten kostat henne så mycket.
