Jag såg dem ej, svarade Alice skrattande, och jag kan icke bedöma likheten; men jag hörde man sade herr Elliot att de voro der.
”Än Ibottsons då, voro de der? Och de två skönheterna med den långa Irländska officern, som gör sin uppvaktning hos den ena af dem? Jag har glömt deras namn.”
Jag kan ej säga er det.
”Och hvad har ni då sett, bästa Alice? Och den gamla lady Mary Maclean? Ack! hvad henne angår, så behöfver jag ej fråga det, hon försummar ej något tillfälle att visa sig, och säkert har ni sett henne! Hon måtte hafva varit i edert sällskap, nära lady Dalrympel. Ni var i den förnäma cirkeln, förmodligen på första raden bakom orkestern?”
Nej; denna plats, der man sitter till allmänt åskådande, hade i alla afseenden varit mig ganska obehaglig; lyckligtvis har lady Dalrympel tyckt mer om att sitta längre bort; vi suto fullkomligt bra för att höra, jag vill icke säga för att se, efter som det tyckes att jag ingenting har sett.
”Å! ni har sett nog för er räkning; jag förstår det; det är en slags hemlig njutning, som man äfven
