Fru Smith klappade henne sakta på kinden. ”De tala liksom edra ögon, bästa Alilce, sade hon småleende; sedan tillade hon efter ett kort uppehåll: jag hoppas att ni nu förstår? Hvad jag värderar eder visit denna morgon! Det är verkligen charmant af er att icke hafva glömt eder fattiga vän, när ni hade så mycket att tänka på, och att skänka henne ögonblick som kunde på ett behagligare sätt användas.”
Alice hörde knappt hvad hon sade: hennes väns forskningsförmåga förvånade och förvirrade henne, utan att begripa huru hon kunde veta något om Wentworth och de känslor hon hade bibehållit för honom; det var endast han, som i detta ögonblick framstod för hennes tankar. Ofta frestades hon att öppna sitt hjerta för fru Smith; men de hade varit så länge åtskiljda, och deras förtrolighet, så många år afbruten, var ännu icke nog återförnyad, att hon skulle våga bekänna för henne en känsla, som icke mer delades; men huru kände hon den? Efter en kort tystnad, började fru Smith: ”Säg mig, bästa Alice, jag ber er derom, vet herr Elliot något om våra förhållanden? Vet han att jag är i Bath?”
Herr Elliot! upprepade Alice med bestörtning. Ett ögonblicks eftersinnande visade henne, i hvilken förvillelse hon varit, då hon trodde att hennes vän
