hade talat om Wentworth; hon andades åter, hennes hemlighet var endast känd af henne sjelf; och, då hon återfattat sitt mod och sin själs närvaro, tillade hon med mycket lugn: känner ni herr Elliot? — ”Jag kände honom mycket väl i fordna dagar, svarade fru Smith alfvarsamt; men jag tror att han har glömt mig, det är länge sedan vi sågo hvarandra.”
Jag föreställde mig icke det, sade Alice; ni har aldrig talat med mig derom; om jag hade vetat det, hade jag; haft det nöjet att tala om er med honom.
”För att bekänna sanningen, sade fru Smith, återtagande sin vanliga glädtiga ton, är det just det nöjet som jag vill tillskynda er; jag ber er tala om mig med herr Elliot, att använda allt edert inflytande hos honom; han kan göra mig en redbar tjenst, och om ni, bästa Alice, har den godheten att begära den af honom, liksom för eder räkning, skall han säkert bevilja mig den.”
Jag skulle sjelf känna mig fullkomligt lycklig derigenom, svarade Alice; jag hoppas att ni ej tviflar på min goda vilja, på min önskan att i hvad som helst tjena er; men jag ser att ni tror att jag har några rättigheter eller något välde öfver herr Elliot, och då irrar ni er, det försäkrar jag; herr Elliot är min slägtinge, och visar mig derföre
