på mig; bland hundrade karlar, skulle nittionio göra på samma sätt. Han vet icke huru vigtig denna affär är för mig; han tror kanske att jag är död . . . Slutligen, bästa Alice, jag vill hoppas att ni blir lycklig; herr Elliot visar mycket förstånd, en fullkomligt god smak derigenom att han förbinder sig med er; han skall känna värdet af en sådan hustru; han vill göra sig förtjent af edert val; edert husliga lugn, eder sällhet, skall icke förstöras, som det händt mig! Han skall icke råka ut för falska vänner som förvilla honom; han skall icke draga er in i olyckan.”
Nej, sade Alice med godhet; jag kan tro allt hvad ni säger mig om min kusin; han förefaller mig att hafva en lugn och bestämd karakter, som icke är öppen för något farligt intryck. Jag har mycken aktning för honom, och, enligt mina observationer, har jag ingen anledning att dömma honom annorlunda. Kan detta sätt att tala om honom icke öfvertyga er, min bästa fru Smith, att han i alla afseenden är mig ganska likgiltig? Ni ser att jag talar med lugn derom; och, på min heder, är herr Elliot ej mera för mig än en älskvärd slägtinge, jag vill en gång icke säga en vän; vi äro icke nog förtrolige med hvarandra, för att jag skulle gifva honom denna titel. Jag vill likväl icke neka att han ju tyckts hedra mig med ett företräde, som smickrar
