Sida:Familjen Elliot.djvu/381

— 159 —

och att glömma mig sjelf; jag vill endast säga er på hvilka grunder jag dömt honom: gerningarna tala. Ack! länge hade jag, liksom ni, förkastat hvarje tanka, som stridde emot den aktning och vänskap som jag hade för honom; aldrig har någon bättre förstått att under en intagande yta dölja lasten. Han var min mans trognaste vän, som helt och hållet öfverlemnade sig åt honom, älskade honom med ömhet, och trodde honom vara likaså god, likaså hederlig karl som han sjelf. Han presenterade honom för mig då vi voro gifta, som den varelse han näst mig mest älskade; jag höll alltförmycket af min Smith, för att icke dela hans känslor, och hans vän blef äfven min, så mycket hellre som jag tyckte att han var behagliga artig och glad. Vid nitton års ålder är man ej så eftertänksam: Herr Elliot ansåg jag likaså redlig, likaså uppriktig som de öfriga menniskorna, och mycket älskvärdare; min man kunde ej vara utan hans sällskap, och vi voro derföre dagligen tillsammans. Vi lefde i London på samma sätt som de aldra förnämsta; herr Smith var rik, tyckte om verlden, nöjet, och höll ett godt hus. Herr Elliot var icke i så lyckliga omständigheter: han var fattig, bebodde en liten kammare vid Temple, der han studerade lagfarenheten; och hade svårligen kunnat underhålla en adelsmans anseende, om icke hans vän hjelpt honom. Min Carl