visserligen icke huru jag kan emotstå hennes behag; men sjelfva Venus, fattig och utan förstånd, skulle förefalla mig ful. Sir Walter har åldrats mycket sedan förra året, och är derföre löjligare med sina anspråk på skönhet.”
”Jag ville hafva ett annat namn än Elliot, namnet ensamt ledsnar mig till döds; jag heter åtminstone icke Walter, och sir Wiljam Elliot skall nog uttränga sir Walter Elliot; men jag ville icke hafva hans titel med vilkor att likna honom; jag skulle tycka mer om att hela min lifstid förblifva
Din ödmjukaste och tacksamme vän
Wiljam Elliot.”
Ett sådant bref kunde icke läsas utan att förarga Alice, som älskade och vördade sin far; hon rodnade af harm och förblef tyst. Fru Smith märkte det, och sade: ”Jag ser att stilen i detta bref upprörer er; det är sant att det i högsta grad saknar den aktning, som man är skyldig slägtingar, hvilka man borde hedra; jag hade glömt de uttryck, hvaraf han begagnat sig, men jag erinrade mig oredigt hvarom frågan var: detta visar er mannen. Anmärk äfven hans vänskapsbetygelser för min man, och hans tacksamhet, det ena likaså falskt som det andra: kan väl något vittna starkare emot honom än detta bref?”
