att gifva er ett bekymmer, som ni ännu icke har; jag ber er åtminstone, att, om i denna berättelse förekommer någon ting ogrundadt eller otroligt, ni straxt visar mig det. Detta skäl rörde då eder systers vän, den der enkan, som, enligt eder utsago, åtföljde sir Walter och miss Elliot, som ännu är qvar; man säger att hon är en temligen vacker qvinna, fintlig, intagande, smickrande, att hon är fattig, och att hon tycker om verlden. Hennes belägenhet, hennes sätt att vara, hennes karakter, har allmänt väckt den tanken bland sir Walters bekanta, att hon hade stor lust att bli lady Elliot, och att hon ej är långt ifrån målet: man förundrar sig öfver att miss Elisabeth är blind för en sådan fara, och behåller henne så länge qvar hos sig.”
Här hejdade fru Smith sig ett ögonblick, i det hon såg på Alice, som, för längre tid tillbaka öfvertygad om denna fara, ej hade ett ord att säga; hennes vän fortfor
”Om eder syster blundar för den fara, som hotar henne, är eder kusins ögon så mycket mer uppmärksamma. Långt före eder ankomst hade hans vän Wallis underrättat honom derom, och, när herr Elliot, vid återkomsten från Lyme, reste igenom Bath, sade han honom, att det var ingen tid att förlora, för att kunna hindra sir Walter ifrån att gifta sig med fru Clay. Herr Elliot blef mycket förskräckt;
