onyttigtvis besvära sig; och, under en kall artighet, framträngde i hvarje rad hans känslolöshet, hans hårdhet, hans kallsinnighet vid fru Smiths bedröfliga belägenhet; det var rågan på otacksamhet och omensklighet: Alice tyckte att hon snarare skulle hafva kunnat förlåta honom ett brott, än denna långa följd af elaka handlingar, af falskhet och skrymteri. Hennes vän, som, för första gången lättade sitt hjerta i detta fall, tröttnade icke att omtala för henne särskildta förhållanden, omständliga berättelser öfver de mest stötande tilldragelser. Dessa berättelser söndersleto Alices ömma hjerta; men hon hade ej nog mod att ålägga sin vän tystnad; hon hörde på henne och förstod så väl den slags lindring, som fru Smith erfor, under det hon talade om sina lidanden for någon, som senterade dem, att hon förvånade sig öfver hennes vanliga lugn.
Denne berättelse innehöll naturligtvis äfven det, som enkan ville erhålla af herr Elliot genom Alices inflytande, och det var just det, som mest uppretade henne. Hon hade starka anledningar att tro, det en egendom, som herr Smith hade i Ost Indien, tagen i mät under hans penninge-bekymmer, borde vara fri; och denna egendom, ehuru icke betydlig, var tillräcklig att försäkra henne om en beqväm utkomst, men hon visste icke åt hvilken hon skulle uppdraga detta i ett så aflägset land. Herr Elliot ville icke biträda henne i något, och svarade ej mera på
