då hon tänkte på det onda hans uppmärksamhet på koncerten hade kunnat tillskynda henne, om Wentworth, som trodde att hon älskade sin kusin, drog sig ifrån henne. Denna fruktan tryckte hennes hjerta: hon fruktade äfven for denne arglistige och dålige karlens hämnd, när han skulle se sig blottad; lady Russels förargelse när hon fick veta huru hon bedragit sig på herr Elliot; Elisabeths och hennes fars vrede, och kanske deras motvilja, att tro på deras slägtinges påstådda orättvisa. Huru skulle hon bära sig åt, för att öfvertyga dem derom? Skall hon namngifva sin vän? Fru Smith skall ej verka något hvarken på sir Walters eller hans dotters förstånd, och hon skall blottställas för hans hämnd, som redan gjort henne så mycket ondt. Alice var alltför mycket förbunden denna uppriktiga och behjertade vän, för att så belöna henne. Ack! om hela hennes familj kunde så känna honom, som hon gjorde det! Men genom hvilka medel? Hon såg blott ett enda, det var att genast tala med lady Russel, att förtro henne allt, att rådgöra med henne om hvad som borde göras, och att afvakta händelsernas gång med det mesta lugn som är möjligt. Emellertid var det, som hon ville dölja för lady Russel, just det, som plågade henne mer än det hon ville upptäcka.
Då hon gick in till sin far, fick hon veta hvad hon hoppades, att hon gått misste om herr Elliots besök. Han hade tillbringat nästan hela morgonen
