glömmer sig, när fråga är om att förbinda sin värda, kära slägtinge.”
Ja, det är för angenämt! utropade fru Clay, som icke vågade se på Alice; de äro alldeles som far och son. Bästa miss Elisabeth! hvarföre rodnar ni? Kan jag icke få säga far och son, och är det ej sant?
”Jag kan icke, min bästa Penelope, ändra edra tankar, sade Elisabeth; men jag försäkrar, att jag ej kan se, att han visar mig mer uppmärksamhet än alla andra karlar, i hvars sällskap vi äro.”
Min bästa miss Elliot! utropade fru Clay upplyftande på en gång både händer och ögon, liksom för att gifva tillkänna sin förvåning, ni bedrager er, och jag tror . . . . — ”Min bästa Penelope, han förtjenar icke edert medlidande. Jag har inbjudit honom genom ett det mildaste småleende; när han gick, sade jag: farväl min kusin. Jag försäkrar er, han är icke olycklig; men för morgondagen har han lofvat bort sig till Tornbery-Parc; han blir borta två dagar, det är också det, som har rört mig.” — Jag slår vad att han ej blir der mer än en dag, sade fru Clay, han kan ej lefva utan att se sin familj. Man förstår lättligen, att Alice ej sade något; hon beundrade fru Clays förtroende eller falskhet, som önskade den persons återkomst, hvilken motarbetade alla hennes planer, alltid stod emellan henne och sir
