broder. Deras pastorat låg endast fem mil ifrån Upercross, i en vacker provins bland goda grannar, och Georg var så älskvärd, så kär i hans syster! Jag vet blott ett fel med honom, sade han, att han icke tycker om att jaga; annars skulle Henriette vara den lyckligaste hustru. ”Det fägnar mig oändligen, sade Alice skrattande, att tvenne systrar med lika förtjenster och hvarandra så tillgifna, blifva lyckliga emedan de fått sina män genom eget val, och hvilka man ej kan förebrå något annat än att de ej tycka om att jaga. Jag hoppas att dina föräldrar också äro glade att på en gång gifta bort sina döttrar så förmånligt.”
Ja, ja, det säger sig sjelf; de tycka likväl att tvenne bröllopp, tvenne hemgifter, tvenne att utstyra, är ganska kostsamt; men emellertid äro mina systrar deras barn så väl som jag; de måste väl hafva det som dem tillkommer, så väl som alla mina små bröder och mina små systrar som väl äfven skola gifta sig; Gud ske lof! äntligen äro vi alla nöjda utom Maria, som sällan är det och som aldrig tyckt om att Georg Hayter skulle gifta sig med Henriette: hon säger att hon ej vill kalla honom sin bror; det oroar föga Georg. Hvad mig angår, har jag alltid älskat honom som en slägtinge, en vän, nu älskar jag honom som en bror.
