Wentworth såg på henne, att hans utseende blef allt dystrare: hon blef förlägen och förargad, ångrade att hon hade sagt något, och tystnade; Maria deremot pratade beständigt; hon kunde ej fördraga att man tviflade på att hon ej kände sin kusin; hon försäkrade att han hade familjens anletsdrag, att han liknade sir Walter, att man ej kunde misstaga sig, att det ganska säkert var herr Elliot. Hon bad Alice komma närmare till fenstret, och sjelf se; men Alice rörde sig ej af stället; och föresatte sig att synas kall och likgiltig: hennes missnöje ökades än mera då hon märkte att några af dem, som sednast kommit på visit, skälmaktigt logo och hviskade vid hvarandra. Det var klart att man utspridt hennes giftermål bland allmänheten; hon trodde sig höra dem säga: ”De älska hvarandra, det är ett afgjordt giftermål &c.” Den arma Alice bäfvade för, att Wentworth skulle höra det tydligare.
”Kom då, Alice! ropade Maria med otålighet; kom och se om jag misstager mig; du kommer för sent om du ej skyndar dig; de ämna nu skiljas åt; han tager hennes hand, han viker af åt denna sidan: nå väl! är det ej herr Elliot? Alice, du har sannerligen glömt bort Lyme! För att lugna Maria och få henne att tystna, kom Alice långsamt till fenstret, likväl fort nog för att öfvertyga sig om, att det verkligen var herr Elliot, hvilket hon icke hade trott; han
