loge för i morgon afton! har du då glömt att vi äro engagerade hos min syster Elisabeth, vid Camben-Place; att jag der skall träffa min kusin grefvinnan Dalrympel och hennes dotter, och att min kusin Elliot skall presenteras för mig, alla slägtens förnämsta medlemmar blifva samlade för min skull? Huru är det möjligt, Carl, att du glömt bort det?
”Åh, svarade Carl, hvad vill väl en soiré säga, der man ej ser hvilka som äro — eller icke äro der? Din far hade bordt bjuda oss till middagen, och jag hade just räknat derpå: Det är icke på modet, svarade miss Elisabeth; jag skulle tro att det alltid är på modet att äta middag i sällskap med en dotter och en måg, som man ej sett på länge: han har troligen ej mycken lust dertill. Du gör som dig behagar Maria; hvad mig angår, så förklarar jag att jag går på spektaklet; jag roar mig hellre än jag har ledsamt.”
Jag gör så med, tror jag; men jag vill icke ensam hafva ledsamt: det skulle vara obehagligt om du ej kom till min syster sedan du har lofvat det.
”Nej, jag har ej lofvat det, väl tackade jag för hennes artighet, men det är icke detsamma som att gifva något löfte.”
