Carl var på vägen att svara henne med häftighet, men hans mor föll honom i talet, du kan visst icke, min son, mankera din hustrus föräldrar; det bästa du kan göra, är att gå och byta om loge till i öfvermorgon; ehuru min dotter och jag icke äro nämnde i sir Walters bjudning, vill jag . . . . — Icke nämnde! utropade Carl och Alice på en gång. — J ären alla bjudna, sade Carl, min mor, min syster, kapten Harvill; man anförtrodde det åt Maria; har du ej talt om det, Maria? — Jag tillstår att jag glömt det, sade hon litet flat; sällskapet gjorde mig tankspridd . . . .
”Det är då förlåtligt att jag ett ögonblick kunnat glömma det? sade Carl; nu mins jag det mycket väl vi äro alla bjudne.”
Jag är den enda felaktiga, sade Alice med sin vanliga godhet, Elisabeth anmodade verkligen Maria derom; men jag hörde det, det var hos min far, och jag hade bordt tala om det; jag har, liksom Maria varit tankspridd . . . .
Nå väl! allt är godtgjordt, sade fru Musgrove, i morgon gå vi till edra föräldrar, och i öfvermorgon på spektaklet; jag skulle ej der hafva nöje utan edert sällskap bästa Alice; Henriette säger visst detsamma, och ni hade ej kunnat lemna sir Walters hus!
