Rörd af hennes vänskap, tryckte Alice den goda fruns hand, och höll henne räkning, då hon gaf henne tillfälle att säga hvad hon sjelf tänkte: ”Att tala uppriktigt, min fru, sade hon, så erkänner jag, att jag icke haft något nöje på min systers soirée, om ni icke kommit dit. Jag är ganska litet road i sällskaper, och jag hade varit mycket lyckligare i eder loge; det är således bättre att icke blifva frestad att visa en ohöflighet åt menniskor, som göra oss den äran att komma till oss, och ibland hvilka ej en enda intresserar mig.” Hennes röst sväfvade då hon sade detta, ty hon visste väl att Wentworth hörde henne, men vågade icke observera hvilken verkan dessa orden gjorde. Kapten Wentworth var tyst och närmade sig spiseln, och straxt derefter, ställde han sig bredvid Alice.
”Om jag förstått det rätt, sade han, så tycker ni just icke om soiréerna i Bath? Det är likväl, som man sagt mig, ett af de stora nöjena för dagen.”
Så är det icke för mig, svarade hon; jag tycker ej om spel.
”Ja, jag erinrar mig verkligen, att ni ej tyckte om det; men tiden förändrar ibland smaken mycket.”
Å! jag är icke alls förändrad! utropade Alice öppenhjertigt, utan att tänka på huru detta uttryck
