hufvudet, sedan lemnade hon Wentworth ett kort med ett ännu nådigare småleende. Saken var, att Elisabeth hade länge vänt sig inse den vigt, att på sina soiréer hafva en man af ett så vackert utseende och med en så ädel ståtlig hållning; det förflutna var glömdt, och det närvarande visade henne den vackra kapten, prydande hennes salong. Han emottog kortet utan att låta det märkas. Sir Walter och hans dotter stego upp, gjorde ett tecken att alla skulle behålla sina platser, och försvunno.
Då dörren var igenläst, andades man lättare, utom Alice, som ej kunde tänka på något annat än den bjudning, som hade förvånat henne. I anseende till det sätt hvarmed den mottogs, var hon tviflande; det röjde snarare förundran än nöje; i Wentworths ögon såg hon en påtaglig skymt af förakt. Hon vågade icke hoppas att han ansåg detta kort som ett försoningsoffer för förutgången förolämpning, och att han ville komma tillbaka i en familj, hvilken afvisat honom såsom ovärdig att tillhöra den; hennes hjerta blef beklämdt. Med ögonen fästade på detta kort, tycktes Wentworth vara i en inre strid emellan sitt sårade högmod och en ömmare känsla.
”Hvad Elisabeth var artig! utropade Maria hårdt, så att man skulle höra henne, hon har ingen glömt! Det är ej underligt att kapten Wentworth är förtjust deraf; märker ni, huru han ej kan låta bli att
