betrakta sitt kort.” Alice kastade en blick på honom; hon såg att han rodnade, och såg på henne med ett uttryck af förakt; en stund derefter gick han ut med Carl Musgrove och Harvill.
Henriette och Maria hörjade å nyo att tala om deras handel, och gingo med Alice; man bad henne komma tillbaka och äta middag med dem, och vara qvar hos dem hela dagen; men hon hade varit för mycket upprörd, hon var det ännu för mycket för att kunna deltaga i deras glädje och deras samtal: hon ursäktade sig med något bestyr hemma, der hon var säker om att få vara allena, och undanbad sig, lofvande sina vänner att tillbringa morgonen hos dem följande dagen; sedan gick hon bedröfvad till Camben-Place.
Under sina tankar på det som hade tilldragit sig, tviflade hon på att Wentworth skulle komma följande dagen. Hennes systers yttrande om hans förtjusning öfver bjudningen, hade säkert lifligt sårat honnm. Ack! hvad Maria gjort bättre om hon tegat! Men när gjorde — och talade hon någonsin i rättan tid? Då Alice kom hem till sin far, blef hon ovanligt väl emottagen af Elisabeth. ”Hvad! se der är du? sade hon, det fägnar mig rätt mycket; men jag väntade dig icke, jag tänkte att Musgroves skulle behålla dig. Det var bra, att du gissade jag kunde behöfva dig.
