sådane författare! Nej, jag medgifver icke, att det som utgifves från trycket är ett bevis emot oss.”
”Alice, svarade kapten Harvill, jag går in på att icke sätta tro till de skrifter, som smäda qvinnan, men hvilket bevis skola vi då erhålla?”
”Ej något; det är en skiljaktighet i tänkesätt, som ej tillåter något bevis. Utan tvifvel hafve vi begge en liten förkärlek till det kön vi tillhöre; hvar och en af oss skulle, som bevis för det man antager, kunna anföra några drag af beständighet eller otrohet, som man varit vittne till; men utom det att enskildta händelser ingenting bevisa i det allmänna, så är det ganska sannolikt, att de bevis som mest frapperat oss, äro just sådana man ej kan framdraga utan att förråda ett förtroende, eller uppenbara det man borde dölja: således, min bästa kapten, blir hvar och en af oss vid sin sats, då vi icke kunna ömsesidigt öfvertyga hvarandra.”
”Ack! utropade han med ett uttryck af den lifligaste känsla, jag skulle vara öfvertygad att leda eder till mitt tänkesätt, om jag kunde göra det begripligt för eder, hvad en sjöman lider när signalen till afresan är gifven, då han kastar den sista blicken på sin hustru och sina barn; när han står på däck af det fartyg, som skall aflägsna honom ifrån allt hvad han älskar, och med ögat följer den båt i hvilken