min mans faror. ”Ack! utropade hon slutligen, om alla karlar liknade er, hvad qvinnorna skulle vara lyckliga och beständiga! Himlen bevare mig ifrån att tvifla på den verkliga ömheten, på värman af edra känslor, och att förmoda att en sann och trogen tillgifvenhet endast finnes hos qvinnan! Ja, jag tror att de karlar, som äga ett sådant hjerta som ni beskrifver, äro mäktige till allt stort och skönt i lifvet; jag tror dem hafva lika förmåga i afseende på allt, hvilket fordrar kraft och mod, som att känna det husliga lifvets njutningar, så länge den qvinnan de älska lefver och endast lefver för dem. Ack! det företräde jag åberopar for mitt kön, är visserligen icke afundsvärdt; det består uti att ännu älska, att alltid älska när dess existence eller hoppet försvunnit, när den . . .” Hon kunde icke fullfölja, orden dogo på hennes läppar; hennes hjerta försmäktade och hennes bröst ville brista.
”Ni är en förträfflig qvinna! utropade den gode Harvill i det han lade sin hand på Alices arm, lycklig den, som kan förtjena ett sådant hjerta som edert! Jag vill ej längre oroa er med ett sådant samtal. När jag tänker på Bentick, så har jag ingenting att säga till försvar för karlarnes beständighet, och då jag ser er och hör er tala, så höjes min aktning för qvinnan. Men medgif åtminstone att karlarne äro pålitlige vänner. Se på Wentworth: med hvilket
