nit behandlar han icke den kommission jag gifvit honom! Skulle man ej kunna säga, att det gäller den vigtigaste sak för honom sjelf? jag kan ej förstå att det behöfves så många förklaringar, för att få ett porträtt infattadt.”
Alice svarade ej härpå, i detta ögonblick tänkte hon, att det kanske var ännu hårdare att gifva denna kommission åt Wentworth än åt Fannys bror, och att den tid han använde att skrifva, bevisade huru det kostade på honom. Om hon hade varit allena med kapten Harvill, hade hon ej tvekat att säga honom detta, men så nära Wentworth, i samma rum, det var omöjligt; hon var således tyst. Man skulle kunna säga att kapten Harvill gissade hvad hon tänkte; han närmade sig till henne, sänkte rösten så att han ej kunde höras af någon annan än henne, och sade leende: ”Jag skall ännu påminna er om Lyme: ingen af oss trodde då, att det skulle anförtros Wentworth att lemna Lovisa Musgrove någon annans porträt än sitt eget; Nå väl! vi irrade oss alla. Det dröjde ej länge innan jag såg, att denna förmenta kärlek blott fanns i deras tankar och ej i deras hjertan. Marken vid Cobb var för dem en probersten: tänker ni icke detsamma, miss Elliot?” Hon blef förskonad från att svara.
Fru Croft steg just nu in, för att säga sällskapet farväl; hon nalkades Alice, som förekom henne och
