gick fram. Efter den ömsesidiga afskedstagningen, sade hon till sin bror, som förseglade sitt bref: ”Jag lemnar dig här, Fredrik, jag går hem, och du har en överenskommelse med din vän. I afton få vi alla det nöjet att träffas på thé hos eder syster, tillade hon vändande sig till Alice; man lemnade oss korten dertill i går, och jag har fått veta att Fredrik också har ett. Har du antagit bjudningen, min vän?”
”Ja, min syster; jag ville göra dig sällskap, men Harvill och jag komma snart efter. Är du färdig, Harvill, så är jag det äfven om en minut; jag vet att du ej illa tager detta uppehåll.”
Fru Croft reste, och sedan Wentworth med mycken ifver hade försegladt sitt bref, utropade han: ”Jag är färdig.” I hans sätt låg något brådskande och han syntes upprörd, Alice visste icke huru hon skulle uttyda det, han tycktes vara ganska otålig att få komma derifrån. Af kapten Harvill fick hon den vänskapligaste afskedshelsning, och af honom aldrig ett ord, ej en blick; han hade gått ur rummet utan att visa henne den ringaste uppmärksamhet. Han skyndade så, att han glömde sina handskar och sin näsduk på bordet der han skrifvit. Alice såg det, stadnade ett ögonblick, tog upp en af handskarne som fallit ner, och lade den åter på bordet, då det hördes någon
