Alice erkände att hon kanske alltför lätt gifvit vika för lady Russels öfvertalningsförmåga, och lofvade att vara likaså ståndaktig som hon skenbarligen varit svag och eftergifven; ty aldrig hade hennes hjerta varit förändradt; och den sällhet, att kunna säga det åt den hon alltid älskat, utplånar allt hvad hon lidit.
Wentworth i sin ordning förklarar sitt uppförande. Sårad i anseende till sin kärlek, trodde han sig vara ganska litet älskad af den unga person, som ej gjort något för att tillhöra honom; han önskade uppriktigt att glömma henne: af frånvaron, hans resor och fälttåg till sjös, hoppades han, att det skulle lyckas för honom; han trodde sig vara kallsinnig derföre att han var förbittrad; men han framhärdar i sin försäkran att aldrig älskat någon annan än henne. Han erkände likväl att det var emot sin vilja han varit beständig, och att han stundom varit uppbragt emot henne och sig sjelf för det, att han ej kunde glömma henne, föredraga henne en annan qvinna; men alla förlorade vid den jemförelse han ej kunde hindra sig ifrån att göra. Då han återsåg henne vid Upercross fann han henne mycket förändrad, i anseende till honom; kall, tyst, syntes hon snarare frukta än önska att närma sig till honom, och han tänkte att han nu skulle vara botad; dessutom uppmuntrade honom de unga Musgroves artigher; han tviflade icke längre på att glömma den, som han så mycket älskat. Ack!
