hvad Alices hjerta klappade vid denna bekännelse af Wentworth! och likväl ökade hans uppriktighet hennes förtroende till honom. ”Denna köld, sade hon leende till honom, dolde ett ganska förkrossadt hjerta; men fortfar: ni hade då beslutat att glömma den stackars Alice?”
”Ja, och det var just detta som ej inträffade, sade Wentworth: dessa unga flickors lättsinne, obetänksamhet och ringa värde, dagligen jemförda med edert saktmod, eder blygsamhet, edert förstånd, eder uppmärksamhet för andra, eder förgätenhet af eder sjelf, edert jemna lynne; allt, till och med detta melankoliska utseende som jag tog för köld, fästade mig dagligen mera vid eder. Jag vågade ej säga det, jag fruktade ett nytt afslag; minnet af den svaghet, med hvilken ni hade öfvergifvit mig och tillåtit eder familj med högmod förkasta mitt anbud, utan att höja eder röst till min fördel, väckte ånyo min harm med en sådan styrka, att jag trodde mig vara nära att hata eder: ju mer jag kände huru lycklig jag varit med en sådan hustru som ni, ju mer uppretad blef jag. Det var då som jag, för att segra öfver en känsla, som ni föraktat, gjorde allt mitt bemödande för att fästa mig vid Lovisa; jag skrattade, jag roade mig med henne, men aldrig var mitt hjerta rördt. Ett ögonblicks eftertanka visade mig, att hon ej kunde tåla den ringaste jemförelse med den qvinna, som jag utan tvifvel för alltid hade förlorat, eftersom jag, genom
