Sida:Familjen Elliot.djvu/465

— 243 —

mitt högmod och min förtrytelse försummat tillfället, att återvinna hennes hjerta: och att jag kanske sårat en flickas, som jag ej kunde älska, huru jag än bemödade mig derom. Jag var i denna sinnesförfattning, när resan till Lyme uppgjordes. Antingen ni nu var elektriserad af denna resa, som gjorde eder nöje, eller af någon annan anledning, men ni hade aldrig visat er så till eder fördel; ni var glad, upplifvad, fullkomligt älskvärd, och, i mitt tycke, var edert utseende skönare än vid tjugu års ålder. Jag var ej den enda som så tyckte. Edert möte med herr Elliot, som gaf eder en blick full af beundran, gjorde på mig ett intryck, som var både behagligt och plågsamt. Ni helsade artigt på honom; hans yttre tycktes behaga er, och jag var straffad. Jag beslöt att öppna mitt hjerta för er och försöka återtända en gnista af denna kärlek, hvarom ni fordom försäkrade mig: den förskräckliga händelse, som mellankom, tillintetgjorde alla mina beslut, alla mina förhoppningar. Jag förbigår det fasliga ögonblick, då jag måste anse mig som orsaken till den unga flickans död; utom er, Alice, vet jag ej om jag kunnat uthärda denna grufliga tanka, men ni var tillstädes, och edert välde ofver mig ökades beständigt. Hvilken själsstyrka ni utvecklade, hvilken verksamhet och känslofullhet! Men i och med detsamma min beundran förökades, öfvertygades jag alltmer om eder kallsinnighet; jag såg ett bevis derpå i eder ömma omsorg för den, som det