Sida:Familjen Elliot.djvu/466

— 244 —

tycktes att jag älskade. Om Lovisa fick lefva, om det företräde hon syntes visa mig, ännu vore detsamma, hade jag beslutat att offra mitt lif åt henne, att godtgöra min obetänksamhet med att vårda hennes helsa, som kanske aldrig skulle återställas; jag kände att jag borde fly er, om det skulle blifva mig möjligt att uppfylla denna pligt. Jag erbjöd mig att återföra Henriette och Maria till Upercross, och jag erkänner för eder att jag blef bestört, då ni intog den sistnämndas ställe; tvungen att vara så nära den jag kanske för alltid skulle lemna, utan att våga visa henne de känslor, som härefter endast skulle göra hennes olycka och min egen, blef denna resa mig ett straff, och jag hegriper icke huru jag kunde uthärda allt det, som sönderslet mitt hjerta. Jag bemödade mig att endast sysselsätta mig med Henriette, hvars häftiga smärta ännu mer ökade mina samvetsqval. När vi voro nära framkomne, företog jag mig fråga er om bästa sättet att underrätta föräldrarne, och jag fann en sympathi, en likstämmighet i tankar och känslor, som gjorde mig på en gång mycket lycklig och mycket beklagansvärd. Jag kände i detta ögonblick, att om jag ville gifta mig med Lovisa, borde jag icke mer återse er; jag reste således straxt tillbaka till Lyme. Lovisa återfick småningom känslan af sin tillvarelse, läkarne ansvarade ändtligen för hennes lif, men ej för hennes fullkomliga återställande, de fruktade att hon en längre tid skulle blifva svag