Edvard, hvarest jag qvarblef sex veckor. Han var så lycklig, som man kan vara, med sin älskvärda följeslagerska genom lifvet, hvilken alltför mycket liknade er, bästa Alice, så väl till sin karakter som till sitt sätt att vara, för att komma mig att glömma er. Jag förebrådde mig oupphörligt de förskräckliga följderna af det okloka högmod, som afhållit mig ifrån att försöka återvinna den skatt jag förlorat, och den lättsinnighet, med hvilken jag sjelf störtat mig i en afgrund, hvarifrån jag ej mer kunde komma. Edvard talte ofta med mig om er, i det han bittert saknade att ni icke blef hans och hans goda hustrus syster; han frågade mig om ni ej förlorat några af edra behag, och förmodade icke, att jag tyckte er vara än mer intagande, om möjligt är, än ni var vid tjugu år.”
Alice log, i det hon med en rörelse på hufvudet, gjorde ett nekande tecken, men utan att säga något: detta smicker (om man så kunde anse det) behagade henne för mycket att hon skulle kunna förebrå honom det. Det är alltid med en viss rätt angenäm känsla, som en qvinna af tjuguåtta år, hör att hon icke förlorat några af sin ungdoms behag; men för Alice, låg värdet af denna hyllning i synnerhet i den känsla som dikterade den. Wentworth fullföljde sin berättelse, hvilken, måhända ej är intressant för någon annan än den som hörde på honom; men det som
