intresserar Alice bör utan tvifvel röra dem, som lärt känna henne.
”Jag hade, fortfor Wentworth, hvarje vecka underrättelser från Lovisa genom Harvill; de voro beständigt mer tillfredsställande; jag hade bedt honom låta mig veta så snart hon gaf tillkänna sin önskan att få se mig; denna underrättelse kom icke, och jag beklagade mig ej deröfver, han berättade mig äfven med hvilket nit och hvilket intresse Bentick vårdade henne, och bjöd till att roa och förströ henne, derigenom att han läste romaner och poësier för henne. Jag såg i allt detta ej annat än menniskokärlek; hans smak för läsning och det indragna lefnadssättet i en sjuk-kammare, det färska minnet af den älskvärda Fanny Harvill, ansåg jag för ett säkert skyddsvärn. Jag bedrog mig. Ett bref ifrån Harvill sade mig slutligen, att Bentick var dödligt kär i Lovisa; att hon vedergälde honom med genkärlek; att om jag icke lade något hinder i vägen, hade han beslutit att begära henne af Musgroves, och om han fick ett gynnande svar, att gifta sig så snart Lovisa återvunnit helsan. Lägga hinder i vägen! store Gud! jag blef utom mig af glädje, då jag emottog denna nyhet. Bentick kunde säkert ej vara lyckligare, då han erhöll bekännelsen att hon älskade honom, än jag blef deröfver att hon ej älskade mig; att, fri från de band jag trodde mig böra antaga, kunde jag ännu göra anspråk på sällhet, försöka det åtminstone, göra något för