Sida:Familjen Elliot.djvu/471

— 249 —

hos er annat än liknöjdhet och köld. Men som jag emellertid hade beslutit att tala med er, så bjöd jag er min arm för att ledsaga er till eder far, ni afslog den; ni väntade eder kusin Elliot; han kom, och jag kände straxt igen att han var densamme, på hvilken ni vid Lyme gjorde ett så lifligt och hastigt intryck; han betraktade eder alltid med samma beundran. Ni följdes åt, och de fruntimmers slutsattser, i hvilkas sällskap jag var, närde än mer den frätande svartsjuka, som bemäktigat sig min själ. På koncerten var jag för ett ögonblick lyckligare: denna afton började under de mest gynnande utsigter; jag talade till er med förtroende, ni hörde mig med intresse; jag var nära att helt och hållet tillbjuda er mitt hjerta, då vi blefvo afbrutna. Herr Elliot bemäktigade sig er person; han tilltalte er med värma, ni svarade honom på samma sätt; jag var i en gruflig ångest. Emellertid bjöd jag till att komma er närmare, sedan jag hade öfverraskat en blick som tycktes söka mig; ännu hade jag ett ögonblicks förhoppning, som eder lycklige kusin ånyo störde; han ådrog sig åter eder uppmärksamhet, och skiljde eder ifrån eder olycklige Wentworth. Ack! älskade Alice, föreställ er hvad jag erfor, då jag såg er ibland dem, som hade förskjutit mig, såg er kusin stå bredvid er, fri att förklara er sin kärlek, och hvilken hade allt som talade för sig, lyckan, sannolikheten och alla deras bifall, som hafva något inflytande på er! kunde det icke