någon bitterhet: hon tyckte att lady Dalrympel och miss Carteret voro artigare och ej så högmodiga; fru Clay lemnade sir Walter i fred; han sjelf och Elisabeth voro denna afton icke så löjliga utan endast ganska artiga emot sitt sällskap. Hon talte ömsom till Musgroves och kapten Harvill med den ömmaste vänskap. Denne sistnämnde vän, så förtrolig med Wentworth och äfven redan med henne; ansåg hon som en älskad broder; och Crofts, med hvilken älskvärd artighet blandad med förlägenhet närmade hon sig icke dem, och betygade dem det lifligaste intresse. Hennes förlägenhet ökades för ett ögonblick, då Sophie helt sakta sade till henne, i det hon tryckte hennes hand: ”Älskade syster! Fredrik är mycket lycklig och vi äfven.” Alice rodnade, och under tystnad tryckte äfven hon vänskapligt hennes hand.
Hon var äfven litet förlägen med lady Russel, derföre att denna ännu ej kände hennes hemlighet; hon talade litet med henne, och hade några ögonblicks samtal med Wentworth; under förevändning att väcka hans beundran för några sköna vaser med sällsynta växter, sade hon till honom med låg röst:
”Jag har betänkt det förflutna, min bästa Wentworth; jag har velat döma opartiskt emellan oss, åtminstone hvad mig angår, och jag finner att jag handlat som jag bordt, ehuru jag lidit mycket deraf; det är min öfvertygelse att jag gjorde rätt deruti, att jag vid dåvarande ålder lät leda mig af den
