”Hvad mig beträffar, är jag derom öfvertygad, och tror äfven att jag kunnat ansvara för dem, svarade Alice.”
”Gode Gud! utropade han, ett ögonblick tänkte jag derpå; jag tyckte att min framgång endast kunde krönas genom er; men jag var för stolt, för missnöjd med er, för mycket uppbragt emot lady Russel; äfven då jag återsåg er ville jag ej förstå er; jag tillslöt mina ögon, förhärdade mitt hjerta; jag ville ej göra eder rättvisa; jag var en dåre, och jag må snarare förlåta hela verlden än mig sjelf. Jag hade kunnat bespara mig sex års skiljsmässa och lidande: detta högmod som gjort mig så mycket ondt, förmådde mig tro, att jag hade mig sjelf att tacka för all den lycka jag njöt; jag var stolt öfver mina ärofulla bragder och den rättvisa belöning jag åtnjöt, och jag tyckte mig nästan vara en stor man, då jag under mina motgångar sade till mig sjelf: jag måste bjuda till att böja mitt förstånd efter min olycka; nu bör jag lära att bära en lycka som jag icke förtjenar.”
Slutligen anhöll han om Alices tillstånd att följande dagen få presentera sig hos sir Walter, för att förnya sin begäran af hans dotters hand; hon samtyckte dertill, och var öfvertygad att han ej för andra gången skulle få ett nekande svar. Wentworth försummade ej något denna afton, som kunde behaga Alices fader; dertill fordrades ej mer än hans sköna hållning, hans präktiga uniform, hans utseende, som nu var så anmärkningsvärdt, genom den sällhet som
