Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 256 —

lifvade och förskönade honom; han visade derjemte en uppmärksamhet, som förtjuste baronetten.

Alice, som hade beslutit att bereda sin far på sin förbindelse, fick tillfälle dertill följande dagen vid frukosten. Sir Walter höll ett så fullkomligt loftal öfver kapten Wentworth, att Alice sjelf ej kunnat tillägga något. ”Hvilken ädel figur, sade han med hänryckning, hvilken skön hållning! hvilken på en gång martialisk och mild uppsyn! hvilket behag, hvilken verldskännedom, hvilken artighet; utom en eller två, har jag ej sett någon manlig varelse, som kan jemföras med honom; han försonar mig med sjömännen, och om jag kunnat förutse hvad han en dag skulle blifva.” Han tystnade och kastade en blick på Alice, som hastigt fattade sitt beslut! ”Ännu är det ej försent, sade hon leende, och om kapten Wentworth behagar er . . ., bekänner jag . . ., bekänner jag att . . . .”

”Nå väl! hvad? Hvad bekänner du?”

”Att han också mycket behagar mig, sade hon, sänkande rösten, och än mer genom sin beständighet än sitt utseende; han har för mig bibehållit den tillgifvenhet, som ni för några år sedan icke gillade: kan han nu hoppas edert bifall? jag vill ej förtiga för er att han har mitt och att jag ingått förbindelse med honom.”

”Förbindelse med kapten Wentworth! jag förstår rätt väl att du ville det, men han?”