— 46 —
Alices hjerta i rörelse, utan en kapten vid flottan, sir Fredrik Wentworth, som, efter slaget vid St. Domingo, hade blifvit kommendant. Som han icke beständigt behöfde göra tjenst, och hans föräldrar voro döda, så tillbringade han sommaren 1806 hos sin bror, kyrkoherden i Monkford; det var en skön ung man, mycket artig, med utmärkt förstånd och ett lysande snille. Alice var då i blomman af sin ålder, mycket vacker, men ännu mera älskvärd; smak, fint omdöme, artighet förenad med mycket behag, blygsamhet och mycken känsla gjorde henne oändligen intagande, och hälften af denna ömsesidiga öfverensstämmelse hade varit nog, för att fästa dem vid hvarandra. Fredrik kunde icke bättre använda sin tid än att bli kär; Alice med sitt känslofulla, ömma hjerta, hade ingen som förstod henne: bekantskapen gjordes snart, och det dröjde icke länge innan en ganska liflig och ömsesidig böjelse uppstod dem emellan. Det vore svårt att säga hvilkendera först älskade den andra; samma sympathi och intagande väsende närmade dem straxt till hvarandra, begge sågo de ett fullkomligt idéal i föremålet för deras kärlek; man skulle svårligen kunnat afgöra hvilkendera var den lyckligaste, Alice, då hon emottog bekännelsen om hans kärlek och tillbudet af
